Häng med till mitt Thailand

I helgen var vi på det ljuvligaste barnkalaset. Med barn från 5 år  (ett av födelsedagsbarnet) till Marcus som fyller 15. Och alla hade en grym dag. Där fanns ALLT. Mat, aktiviteter, skumparty, popcorn, sockervadd... De hade till och med en ice cream phone - call for ice cream. Man borde gå på barnkalas lite oftare. 😁

Håll i hatten. Här börjar små skrik, med tillhörande hopp bli till vardag. Hoppen kan vara åt sidan, upp på stolar eller bort från kylskåpet. Skriken kan vara lite olika höga. Beroende på omständigheterna. Det handlar om alla dessa djur. Hundar som är lösa och driver omkring, kattungar som gömmer sig under kåpan på moppen, ormar som slingrar sig förbi vår uteplats och gömmer sig i busken intill. Imorse var det så dags att äts frukost. Lång, go lördagsfrulle. Plötsligt hörs det igen. Det sär skriket och hoppet bort. I kylskåpet fanns en liten ödla. Vi kan dock meddela att det finns en anledning till att ödlorna bor här nere i värmen. Vår gäst mådde inte så bra, som ni kan se på bilden. Här är sannerligen som att leva på zoo, bara det att det känns som om djuren är på rymmen. Man har ingen kontroll på dem. 😱🐍🦎🐕🐱

Precis när jag började tänka att detta ju går alldeles smärtfritt. Att det är helt vad jag är ovan vid på mina resor . Att ingenting utöver det vanliga, det jag själv valt, händer. Det är just då det sker. Jag är så tacksam över att vi har haft besök. Jag har den finaste vännen som flyger halva världen bara för att jag bestämt mig för att jobba i ett helt annat land. I fredags fick jag chansen att visa min tacksamhet genom att fixa ett överrasknings-40års-firande. Massge, en överraskningsgäst i form av hennes pappa, lunch på beachrestaurangen, tårt på thai vis,  Mai tai och så klart en avslutning på en rooftop bar. Och inte vilken rooftop bar som helst. En med glasgolv. 27 våningar upp. Så där så att det svindlar när man tittar ner, för att man tror att glaset ska krackelera och ge efter så man sakta faller ner i avgrunden. Just den känslan. Jag har sett det på film. Så det kan hända. 😜 I alla fall, det blev en 40 årsfest att minnas för oss alla. Det perfekta slutet på en ma

Fantastiskt. På riktigt. På alla sätt. Efter att ha  ägnat 2 dagar åt att jobba hårt och sen lösa en massa praktiska ting, som tex hyra moppe, fixa thaitelefon, handla basvaror till skafferiet mm, så har jag ägnat resten av veckan åt att leva. Det är intensivt, men jag hör ju till den sorten som älskar just intensivt. På bara 5 dagar har vi hunnit med att lyxa med drinkar på vårt favvohak - SeenSpace, klättrat ner i en tempelgrotta, badat på vackra Sai Noi beach, tagit den klassiska gungbilden, lattjat i vattenparken, tittat på svenska coverbandet Duojag, gått på nattmarknad, letat oboypopcorn (till Marcus förtret så hade just popcornsstället bommat igen, mamman är inte lika missnöjd... :), vandrat runt i lyxkvarteren kring Hilton-hotell, ätit thaimat i massor, sunkat ner sin enda bikini och köpt två nya.  Javisst här går det undan, men det är så galet roligt när man har besök, så det är svårt att bara sitt i en solstol och pilla sig i naveln. Än har jag flera dagar kvar att njuta av

Koh Samet. En paradisö på många sätt. Rent, vita mjölsandstränder, god mat och eldshower. Ledsamt bara att just vi lyckas pricka in värsta stormen under vår korta semester där. På torsdagen hann vi ligga och sova på stranden, uppleva den vita mjölkänslan mellan tårna och bada i det blå havet. På fredagen badade kidsen på fm i stora vågor. Det resulterade i en uppskrapad mage och en näsblod. Därefter blev det röd flagg. Det konstigaste av allt var att vi inte hade någon blåst. Ingen alls. Det var bara havet som stormat. När vi vaknade på lördagen var stränderna borta. Vi hyrde moppe och åkte runt hela ön. På em hittade vi en, Ao Phrao, där havet var så pass stilla att det gick och bada. Men det blå, rena vattnet syntes inte till. Stormen hade dragit med sig havets skit in till stranden. Där kämpade massor med thailändare frenetiskt för att försöka göra stränderna rena igen och vattnet badvänligt. Återigen så ledsamt att se vad vi människor gör med våra hav. Men vi har haft en fantasti

Ok. Jag erkänner. Om och om igen får jag bevis på att jag är alldeles för flaxig för mitt eget bästa. Man kan tro att en ”yogafröken” borde andas, kolla upp ordentligt, andas igen, tänka och fundera lite och då komma på att problemet inte är något problem. Från början. Jag och dessa visum. Förra året har ni ju redan fattat - jag kollade inte upp att ambassaden var stängd. Nästa tripp dit hade jag inte kollat upp vilka papper jag skulle ha med mig. Innebar 3 resor till Göteborg bara för det. Den här gången hade jag koll på allt. Allt! Trodde jag. Ända tills min kära mor frågade mig, när vi anlänt till Thailand, hur länge mitt visum gällde, för i hennes beviljade visum stod det bara till 31\1. Jodå mitt med. Känns så där, när man ska vara kvar till 2/3 och man vet hur thailändska myndigheter fungerar. Sååå direkt kickade min problemlösargen igång. Såg till att mannen hemma fick foto på ansökningen, foto på visumet, telnr till ambassaden. Han satte igång och googlade, skickade mig vägb

Se där ja. Redan första dagen kör vi igång med äventyr. Efter lite försening pga snöovädret flög vi tillslut iväg och landade imorse i Bangkok. Klok som jag är så hade jag redan förbeställt taxi så chauffören stod och väntade när vi väl fått ut vårt bagage och tagit oss igenom den thailändska passkontrollen. Väl i taxin somnade vi alla och vaknade strax innan vi kom fram till färjelägret. Sparsamt tackade jag vänligt nej till en snabb speedboatbiljett och bet för färjan istället. Inte helt lätt att veta vilken färja, då det var flera olika, och inge som talar engelska särskilt förståeligt här. Vi visade vår biljett och de kämpade tappert med att få i våra tunga väskor i den lilla "färjan". Väl i, påklädda med flytvästar, så började de vifta mot oss och upprepande gånger säga speedboat. Vi skakade på huvudet och försökte säga att vi inte hade biljetter till speedboat. De tyska unga killarna jämte sa till slut "If I were you I would jump out of this and get the speedboat f

Tjing Vi har trotsat snöstorm och landat i ett blåsigt Helsingfors. Landningen var ingen barnlek och jag inser varför jag varken utbildat mig till pilot eller flygvärdinna (även om det var ett av mina önskejobb i ett tidigare stadie i livet.) Ännu mer tacksam över att vi snart studsar runt i flipflop och sippar smoothies. Men än några timmar kvar. På grund av budgetbesparingar har vi lång väntan på flygplatsen. Vi ser möjligheter,  för första gången ever har vi ett netflix-konto. Därmed har oanade möjligheter öppnats. Att de dessutom har designat flygplatsen för sånna som oss, trötta långtidsresenärer, gör inte saken sämre. Helt ensamma har vi hittat vårt kryp in och 5 timmars väntan är ingen match, för kidsen. Själv sitter jag här och undrar om jag inte ska starta en ny trend - flygplatsyoga.